När jag var 8 år bestämde jag mig för att göra lumpen, så blev det också.. Eller nästan.
Jag mönstrade och blev bevakningssoldat i 4:e skvadron. Vi var ridande soldater som hade exerscis som specialitet. Det var en av de roligaste upplevelser i mitt liv... I tre månader, sen hände det något.
Det skrevs en artikel om mig:

Tvingades bryta. Idag är det ett halvår sedan Emelie lämnade lumpen. Trots det har hon fortfarande svårt att sova och förstår inte vad det var som fick henne att må så dåligt.

"Varje kväll har jag svårt att somna. Jag tänker på baskerprovet, kamraterna och befälen"
Emelie mönstrade, som alla andra tjejer, frivilligt. Hon fick en tjänst på tio månader. Innan inryck var hon nervös inför vad som väntade:
- Jag hade laddat för lumpen i ett och ett halvt år. Jag ville verkligen göra det, och visst det var jättekul, i tre månader.
Hon hamnar på samma pluton som några hon känner och upplever inryck som spännande. I början övar de grunderna i exercis och vapenhantering. Efter två veckor i motoroverall får de sin m/90.
- Vi hade fått höra att det var töntigt att åka hem i m/90 men vi var så stolta att alla åkte hem i uniformen, säger hon.Emelie trivs bra även om hon i början är lite rädd för hästarna hon ska ta hand om och rida. Hon vänjer sig ändå ganska fort vid dem och allt fortsätter som vanligt. Tills mitten av mars.

Emelie börjar må dåligt och känner sig nere. Det är dålig stämning i plutonen och mycket tjafs. Hon känner att hon inte vill gå upp ur sängen på morgonen, tappar aptiten och har ångest inför uppgifterna. Hon låser in sig på toaletten i flera timmar och gråter. När det sen är dags för baskerprovet brister allting.
- Jag var sjuk innan och var väldigt rädd för att inte klara det. När vi började marschera rann svetten och jag blev arg på mig själv. Jag tänkte; varför har jag inte tränat mer, varför är jag inte starkare, säger hon.
På morgonen går Emelies knä ur led, men det hoppar tillbaka och hon fortsätter baskerprovet. Hon sackar efter och får gå först. Hon drar ner tempot och de andra ropar att hon måste öka.
- Jag gick så fort jag kunde. Jag kände mig som en börda för gruppen, kände mig totalt värdelös. Och det var då på den landsvägen som jag bestämde mig. Jag klarade inte mer, jag måste sluta, säger hon.
Emelie hoppar av baskerprovet och ser de andra gå förbi, grupp efter grupp. Hon åker tillbaka till baslägret där hon får ta hand om packning, diska och servera mat .
- Det dygnet var det värsta i mitt liv. Alla tittade snett på mig, jag orkade inte längre, jag ville bara åka hem och låsa in mig i lägenheten för resten av livet, säger hon.
Emelie får träffa personalvårdskonsulenten och läkaren. Efter lite krångel får hon frisedel med motiveringen att hon har ångest, dålig aptit, sömnsvårigheter och är nedstämd. Hennes tid i lumpen är över och hon får åka hem.
- Det var en otrolig lättnad. Jag hade känt mig så instängd, säger Emelie.

Nu i november muckar hennes lumparkompisar. Emelie vill fortfarande göra lumpen men litar inte längre på sig själv. Nästan ett halvår efter att Emelie fick frisedel tänker hon ofta tillbaka på sin tid i lumpen.
- Varje kväll har jag svårt att somna. Jag tänker på baskerprovet, kamraterna och befälen. Jag tänker på om jag kunde ha gjort något annorlunda, om jag kunde ha klara det. Jag vet fortfarande inte varför jag mådde dåligt, det kom så plötsligt.

Faktum är att jag vet varför, dels var det den dåliga stämningen, men sen utvecklade jag en slags fobi för hästarna. Sen att jag blev tvingad att rida och vara inne hos hästarna, gjorde ju inte saken bättre.
Är än idag livrädd för hästar, men det börjar bli bättre. Hästarna på K1 i stockholm blir inte väl omhändertagna och ett gäng finniga tonåringar som inte kan någonting får ta hand om dem.
Dom klämmer in 3 års ridskola på 3 månader och skador och ambulansresor var ett dagligt inslag. Jag klarade mig dock i från det.
En annan händelse som gjorde min ångest ännu värre, var hur jag blev behandlad efter att jag hoppat av baskerprovet. Jag behövde läkarvård men fick ingen, fick sova i ett kallt rum på ett betonggolv trots att jag var sjuk med hög feber. Fick en utskällning när jag bad att få träffa sjuksköterskan, fick tillsammans med de två andra som hoppat av städa efter officerarna. (vi höll på i 12h 17-05). Hände fler saker, men dessa var väl de värsta.
Jag blev lovad psykolog i det civila, men det rann ut i sanden, fick dock ett telefonsamtal i från sjuksköterskan som bad om ursäkt att jag inte fått träffa henne. Hon hade inte vetat något om det...
Än idag kan jag må dåligt över det som hände, men inte så ofta. Men efternamnet Augustin ger mig fortfarande kväljningar, det var Majoren som vägrade ge mig sjukvård. Däremot vill jag nämna alla officerare i min pluton, dom var underbara mot mig när jag mådde dåligt. Skulle ha mått ännu sämmre om dom inte fanns. Sjukt nog minns jag inte deras namn, visst är det konstigt att man bara minns det dåliga.

Aja detta var min lilla historia om lumpen... trots allt som hände så saknar jag det militära lite, så nu har jag tagit steget och ska bli hemvärnssjukvårdare. Det ska bli jätteskoj =)
Det blev ett långt innlägg, tack för att du tog dig tid att läsa.
Det betyder mycket för mig...